Helgens happenings
Helgens mest läsvärda happenings:
- Edvard kom hem (äntligen)
- Var på årsmöte i Åsarp och gick med i "UFFE"
- Skridskoåkning med familjen Fredén. (Edvard gick igenom isen, sjukt kul...)
- Föreläste på Borås fältrittklubb
- Bakade det nyttigaste brödet Edvard ätit i hela sitt liv
- Simskolestart
- Åkte inte skidor, varför?
- SOFIA OCH DAVID FÖRLOVADE SIG!
Ja det var väl det hela. Tungt med endast en lektion imorgon för övrigt.
Hej!
Så roligt att vara frisk!
Efter att ha dragit runt på en jobbig förkylning ett tag så känner jag mig nu verkligen på bättringsvägen. Under gårdagens löprunda kändes kroppen härligt pigg och nu är jag ordentligt laddad för en dubbellektion på gymmet! Det är verligen lyxigt att läsa till hälsocoach, 2,5 h på gymmet en fredagförmiddag, here I come!
Dessutom ska jag klippa mig lite senare idag, men det blir ingen förändring alls så det är inte så värst roligt. Vad som däremot är otroligt mycket roligare är att Edvard kommer hem ikväll. Det kommer verkligen bli toppen att ses!
Ha en fantastisk dag!
Dessutom ska jag klippa mig lite senare idag, men det blir ingen förändring alls så det är inte så värst roligt. Vad som däremot är otroligt mycket roligare är att Edvard kommer hem ikväll. Det kommer verkligen bli toppen att ses!
Ha en fantastisk dag!
Action!
I morse var det sannerligen ren och skär action på väg till stationen. När jag cykar över övergångsstället vid rondellen så ramlar jag med cykeln. Ingen större skräll. Problemet var bara det att jag hade kört ut ganska nära framför en bil. Men gammal ryttare som jag är så sitter avramlingstekniken i ryggmärgen och genom en bakåtkullerbytta och lite andra akrobatiska utövanden så lyckas jag snabbt ta mig till refugen. Cykeln däremot ligger kvar ute i gatan och bilen tvingas tvärbromsa och stannar alldeles innan cykeln. Dramatik med Hanna Östman.
I all hast fortsatte färden mot stationen och tåget mot Göteborg. När jag kommer fram ser jag att stationsklockan visar 07.19 och tåget går 07.20. Jag fipplar med låset, springer allt jag har upp på spår 2, bara för att se tåget rulla iväg. Åtminstone var det var jag trodde. Känslomänniska som jag är så börjar jag skrika och banka på räcket så att hela perrongens uppmärksamhet dras mot mig. Går ner och slänger en blick på tv-skärmen med avgångar, bara för att inse att tåget inte alls har gått än. KLOCKAN PÅ UTSIDAN AV STATIONSHUSET GICK FEL! Det borde vara straffbart. Men hur som helst så kom jag tillslut på rätt tåg och även denna dag kom jag till skolan.
Hej!
I all hast fortsatte färden mot stationen och tåget mot Göteborg. När jag kommer fram ser jag att stationsklockan visar 07.19 och tåget går 07.20. Jag fipplar med låset, springer allt jag har upp på spår 2, bara för att se tåget rulla iväg. Åtminstone var det var jag trodde. Känslomänniska som jag är så börjar jag skrika och banka på räcket så att hela perrongens uppmärksamhet dras mot mig. Går ner och slänger en blick på tv-skärmen med avgångar, bara för att inse att tåget inte alls har gått än. KLOCKAN PÅ UTSIDAN AV STATIONSHUSET GICK FEL! Det borde vara straffbart. Men hur som helst så kom jag tillslut på rätt tåg och även denna dag kom jag till skolan.
Hej!
Förvirrad
Efter att livet gått som på räls under en lång period så känns det nu plötsligt som att alldeles för mycket har vänts upp och ned. Att inse det skulle man kunna likna vid en fet bitch-slap. Man kommer underfund med att man inte alls har den koll och kontroll man trodde att man hade, men det leder inte heller till någon insikt i hur det egentligen står till. Ja, den här helgen har verkligen varit ett uppvaknande som egentligen bara har lett till att jag somnat om i en ännu djupare dvala, med den skillnaden att sömnen den här gången är betydligt mycket mer orolig. Mer likt en sådan där lång dröm där man inte kan påverka någonting för att man överhuvudtaget inte har en aning om hur man skulle vilja påverka den.
Lite så känner jag mig just nu. Det känns verkligen inte alls okej. Minst okej känns det att inte kunna gå vidare just för att jag är så förvirrad att jag inte ens vet hur jag vill att livet ska te sig. Hjälp.
Men saker och ting har en förmåga att alltid lösa sig till slut. En liten mini-livskris kanske är precis vad jag behöver, vem vet? Det känns som mitt enda hopp så jag bestämmer mig för att det är så. Och är det någonting jag har lärt mig så är det att inte över-analysera saker så det ska jag sluta med nu på en gång.
Hoppas ni har en riktigt härlig kväll! Ses!
Lite så känner jag mig just nu. Det känns verkligen inte alls okej. Minst okej känns det att inte kunna gå vidare just för att jag är så förvirrad att jag inte ens vet hur jag vill att livet ska te sig. Hjälp.
Men saker och ting har en förmåga att alltid lösa sig till slut. En liten mini-livskris kanske är precis vad jag behöver, vem vet? Det känns som mitt enda hopp så jag bestämmer mig för att det är så. Och är det någonting jag har lärt mig så är det att inte över-analysera saker så det ska jag sluta med nu på en gång.
Hoppas ni har en riktigt härlig kväll! Ses!
Bevis!
Told ya so:
Här klarar hon drömgränsen
Överlycklig Kajsa: Jag har nog inte landat än
FALKÖPING. Nu har Kajsa Bergqvist bevisat att hon är världens bästa höjdhopperska i år.
Svenskt utomhusrekord med 2.00 meter i ett råkallt och blåsigt Falköping i går, gör henne till en av de största svenska guldfavoriterna i Sydney.
– Jag har nog inte landat än, säger en jublande Kajsa.
Det var över 5000 åskådare på lilla Odenplan (ja, idrottsplatsen heter faktiskt så) i Falköping igår. Det var publikrekord.
Och de fick se ett historiskt hopp, då Kajsa som första svenska tog sig över två meter utomhus.
Det finns de i världen som hoppat högre i år, men de är bara två.
Kajsa har flest hopp över 2 m
Men ingen mer än Kajsa Bergqvist har klarat två meter tre gånger i år. Kajsa var över två meter vid två tillfällen under inomhussäsongen, då hon tog svenska rekordhöjden två gånger.
– Så tre gånger över två meter är jag ensam om, säger Kajsa. Och det känns ju skönt.
Ryskan Babakova och bulgariskan Veneva har båda varit över två meter två gånger utomhus i år, två av de fem tjejer i världen som hittills klarat den höjden.
Det märks att Kajsa är oerhört nöjd.
Det har gnagt en liten osäkerhet inom henne sedan fotskadan tidigare i sommar, som gjorde att hon inte kom i gång med utomhussäsongen förrän i Europacupen den 9 juli.
Tillhör nu den absoluta eliten
Sedan dess har det blivit 1.97 som bäst.
– Så det här var precis vad jag var ute efter, säger hon.
Kajsa har tagit klivet till den absoluta världstoppen den här säsongen. Hon har höjt sig det lilla snäpp som behövs för att kunna hoppa om guld i en OS-final. För Kajsa har iskalla tävlingsnerver och är expert på att toppa formen till mästerskapen. I fjol var hon millimetrar från VM-bronset i Sevilla.
– I fjol hoppade jag 1.98 en enda gång, säger hon. Så nu handlar det om en helt annan nivå. Jag är inte rädd för några höjder. Jag hoppade på 2.05 efter att ha vunnit inne-EM i våras.
I går begärde hon upp ribban på 2.03 efter rekordhoppet.
– Och mitt första försök på 2.03 var det bästa hoppet jag hade. Jag begärde den höjden för att det skulle göra mig till bäst i världen i år, vilket hade varit en bra signal att skicka till de andra tjejerna.
De andra tjejerna, ja.
Det är det forna östblocket som dominerar totalt i damernas höjd. Kajsa Bergqvist och sydafrikanskan Cloete är de enda undantagen.
Tjejer som försvinner i månader utan att tävla enligt gammalt DDR-recept.
Men försiktiga Kajsa är inte den som skriker doping om sina medtävlare.
– Nej, vi får väl se vad som händer i OS och visst kan man ha misstankar, säger hon. Men samtidigt kan man inte döma någon utan att veta.
Fick ringa efter en kontrollant
En timme efter rekordhoppet vandrade Kajsa tillbaka till hotellet för det obligatoriska dopingtest som krävs för att rekordet ska godkännas.
Ingen hade tydligen räknat med rekord, så en dopingkontrollant fick ringas in från Västergötlands idrottsförbund.
De får nog hålla sig beredda i fortsättningen då Kajsa Bergqvist finns på banan.
För det känns som om det här bara är början.
Stort tack till Kajsa Thidell för hjälpen med researchen!
Hej på ett tag!
Här klarar hon drömgränsen
 Kajsa Bergqvist gjorde vad ingen svensk kvinna gjort tidigare, hoppade två meter i höjd. Hon har visserligen klarat höjden tidigare men aldrig utomhus. Med 29 dagar kvar till OS är det precis det beskedet Kajsa ville ha av sig själv. Hon håller i den absoluta världseliten.
Foto: PRESSENS BILD
Dagens sportfråga: Tror du att Kajsa Bergqvist vinner OS-guld i Sydney? SÅ LADDAR SVERIGES HETASTE GULDHOPP INFÖR OS 19 augusti – SM i Uppsala, höjdfinal. 23 augusti – Svenskt GP i Karlstad. 25 augusti – hårdträningen inför OS inleds. 2 september – Finnkampen i Helsingfors. 7 september – avresa till Sydney. 8 september – ankomst Sydney och vidare till Brisbane. 9 september – träningslägret inleds på svenska OS-campen i Rubina 60 mil norr om Sydney. 26 september – avresa till Sydney och OS-byn. 28 september – OS-kval i Sydney. 30 september – OS final på spelens sista dag. Namn: Kajsa Bergqvist. Ålder: 24 år den 12 oktober. Längd: 175 cm. Vikt: 59 kilo. Bor: Tvårummare i centrala Stockholm. Familj: Singel. Personbästa: 2.00. Årsbästa: 2.00. Aktuell: Satte nytt svenskt rekord med 2.00 utomhus i Falköping i går och växte som guldhopp i OS. |
FALKÖPING. Nu har Kajsa Bergqvist bevisat att hon är världens bästa höjdhopperska i år.
Svenskt utomhusrekord med 2.00 meter i ett råkallt och blåsigt Falköping i går, gör henne till en av de största svenska guldfavoriterna i Sydney.
– Jag har nog inte landat än, säger en jublande Kajsa.
Det var över 5000 åskådare på lilla Odenplan (ja, idrottsplatsen heter faktiskt så) i Falköping igår. Det var publikrekord.
Och de fick se ett historiskt hopp, då Kajsa som första svenska tog sig över två meter utomhus.
Det finns de i världen som hoppat högre i år, men de är bara två.
Kajsa har flest hopp över 2 m
Men ingen mer än Kajsa Bergqvist har klarat två meter tre gånger i år. Kajsa var över två meter vid två tillfällen under inomhussäsongen, då hon tog svenska rekordhöjden två gånger.
– Så tre gånger över två meter är jag ensam om, säger Kajsa. Och det känns ju skönt.
Ryskan Babakova och bulgariskan Veneva har båda varit över två meter två gånger utomhus i år, två av de fem tjejer i världen som hittills klarat den höjden.
Det märks att Kajsa är oerhört nöjd.
Det har gnagt en liten osäkerhet inom henne sedan fotskadan tidigare i sommar, som gjorde att hon inte kom i gång med utomhussäsongen förrän i Europacupen den 9 juli.
Tillhör nu den absoluta eliten
Sedan dess har det blivit 1.97 som bäst.
– Så det här var precis vad jag var ute efter, säger hon.
Kajsa har tagit klivet till den absoluta världstoppen den här säsongen. Hon har höjt sig det lilla snäpp som behövs för att kunna hoppa om guld i en OS-final. För Kajsa har iskalla tävlingsnerver och är expert på att toppa formen till mästerskapen. I fjol var hon millimetrar från VM-bronset i Sevilla.
– I fjol hoppade jag 1.98 en enda gång, säger hon. Så nu handlar det om en helt annan nivå. Jag är inte rädd för några höjder. Jag hoppade på 2.05 efter att ha vunnit inne-EM i våras.
I går begärde hon upp ribban på 2.03 efter rekordhoppet.
– Och mitt första försök på 2.03 var det bästa hoppet jag hade. Jag begärde den höjden för att det skulle göra mig till bäst i världen i år, vilket hade varit en bra signal att skicka till de andra tjejerna.
De andra tjejerna, ja.
Det är det forna östblocket som dominerar totalt i damernas höjd. Kajsa Bergqvist och sydafrikanskan Cloete är de enda undantagen.
Tjejer som försvinner i månader utan att tävla enligt gammalt DDR-recept.
Men försiktiga Kajsa är inte den som skriker doping om sina medtävlare.
– Nej, vi får väl se vad som händer i OS och visst kan man ha misstankar, säger hon. Men samtidigt kan man inte döma någon utan att veta.
Fick ringa efter en kontrollant
En timme efter rekordhoppet vandrade Kajsa tillbaka till hotellet för det obligatoriska dopingtest som krävs för att rekordet ska godkännas.
Ingen hade tydligen räknat med rekord, så en dopingkontrollant fick ringas in från Västergötlands idrottsförbund.
De får nog hålla sig beredda i fortsättningen då Kajsa Bergqvist finns på banan.
För det känns som om det här bara är början.
Stort tack till Kajsa Thidell för hjälpen med researchen!
Hej på ett tag!
Om man missar sista tåget hem
Om man är ute och afterworkar en fredagkväll (natt) och är 8 mil hemifrån kan det vara bra att hinna med sista tåget hem. Gör man inte det kan man ju alltid åka 5 mil åt andra hållet istället. Det funkar också!
Nu blir det jobbmöte och jag hoppas sannerligen att det drar ut på tiden. Det skulle vara en bra anledning till att slippa de inplanerade backintervallerna. Fast innerst inne så vill jag ju springa så det är väl bara att köra.
Ha det fint!
Nu blir det jobbmöte och jag hoppas sannerligen att det drar ut på tiden. Det skulle vara en bra anledning till att slippa de inplanerade backintervallerna. Fast innerst inne så vill jag ju springa så det är väl bara att köra.
Ha det fint!
Om jag kunde cykla...
Om jag kunde cykla som en vanlig människa så hade livet ibland varit lite enklare. Ja, så är det faktiskt. Jag är verkligen dålig på att cykla, tragiskt men sant. För att bekräfta detta tänkte jag berätta om några fina cykelhändelser.
Observera tredje rubriken till höger "vägen/gång-/cykelbanan hade:
- Under gymnasietiden ramlade jag med cykeln minst en gång i veckan under den snöiga delen av året. Det är sant.
- Igår cyklade jag stressad till tåget och lyckades på något märkligt sätt nästan stillastående välta in i Amaryllis (blomsteraffärens) skåpbil.
- För två år sedan cyklade jag in i två lyktstolpar under samma vecka. Inte lite grann utan självklart rakt in i dem, KRASH.
- Under förra sommaren cyklade jag ibland till jobbet i Stenstorp. Dit är det 17 km och det tog 50 min om jag var supersnabb. Jag var nöjd med det fram till dess att jag pratade med Lovisa som cyklade till sitt jobb i Floby, 16 km, på 35 min. Hallå, vad gör jag för fel??
- Jag klarade inte skolans "cykelprov" vare sig i femman eller i nian.
- Jag cyklade ut rakt framför en bil i en rondell och blev påkörd.
- Jag skulle gena lite över en gräsplätt i Alingsås. Självklart felbedömde jag situationen och kom inte upp för kanten. Det resulterade i tvärstopp och jag for med huvudet först, över cykeln och ner i gräset. Min underkäke var därefter både underbett och väldigt sned. Dessutom stukade jag tån. (Den har förövrigt inte blivit bra än.) (Tån alltså.)
Observera tredje rubriken till höger "vägen/gång-/cykelbanan hade:
- ojämnheter: nej
- hål och gropar: nej
- löst grus: nej
- annat: trottoarkant"
Tack och hej!
Idag har jag lyckats med följande:
- Ramla med cykeln
- Springa ikapp två bussar
- Skämma ut mig på gymmet (kommer vidare förklaring senare)
- Hälsa jättetrevligt på en kvinna jag trodde att jag kände, men så var tydligen inte fallet...
- Tjuvåka på bussen (trots att jag har busskort, varför liksom?)
- Ljuga inför klassen om min barndom
- HA EN SJUKT INTRESSANT LEKTION (även det kommer mer om vid senare tillfälle)
Hej!
Glädjedödare! (eller möjligtvis realist...)
Helt exalterad ringer jag till pappa:
J: Heeeej! Ska du med och åka skidor när du kommer hem?
P: (skrattar) Sa du skidor?
J: Ja, kom igen! Det är ju jättekallt och lite snö i stan betyder säkert jättemycket på berget.
P: Skulle inte tro det. Däremot låter det som ett jättebra sätt för att förstöra skidorna.
Jahaja, där försvann den entusiasmen. Tack så hemskt mycket.
Tre glada längdskidåkare för tre år sedan. Extra skickliga var vi på att ta oss ned för slalombacken!
Jag ska nog försöka mig på pulkan istället. Det blir inte fullt så jobbigt om den går sönder. Hoppas vi har någon med extra tjock plast!
J: Heeeej! Ska du med och åka skidor när du kommer hem?
P: (skrattar) Sa du skidor?
J: Ja, kom igen! Det är ju jättekallt och lite snö i stan betyder säkert jättemycket på berget.
P: Skulle inte tro det. Däremot låter det som ett jättebra sätt för att förstöra skidorna.
Jahaja, där försvann den entusiasmen. Tack så hemskt mycket.
Tre glada längdskidåkare för tre år sedan. Extra skickliga var vi på att ta oss ned för slalombacken!
Jag ska nog försöka mig på pulkan istället. Det blir inte fullt så jobbigt om den går sönder. Hoppas vi har någon med extra tjock plast!
Erbjudande!
Efter två somrar på mitt kära Stenstorpsbad känner jag att lite omväxling inte skulle vara helt fel. Det är absolut inget fel på jobbet och jag trivs ju där, men det vore roligt att prova på någonting annat. Efter en mycket genomtänkt övervägningsprocess har jag kommit fram till att jag skulle kunna tänka mig att ägna sommaren åt följande jobb:
- Brandman
- Betygssättning av cypriotiska stränder
- Chef
Nu förväntar jag mig att alla ni (minst 1 miljon) arbetsgivare som läser detta ser det här som ett fantastiskt erbjudande! Jag menar, vad mer kan ni önska er? Högstbjudande i kombination med roligaste arbetssysslan vinner!
Hej på en stund!
En gång hästtjej, alltid hästtjej
En gång hästtjej, alltid hästtjej. Jag trodde att det uttrycket gällde alla utom mig, men ack så fel jag hade.
När jag var nio år började jag rida på ridskola. Det fortsatte jag med tills jag var 13 år och fick min första foderhäst. Han var en helt fantastisk c-ponny som lärde mig hur mycket som helst. Jag hade honom uppstallad hos min kompis Jenny och den tiden var verkligen toppen. Det var en riktig ponnytid med bus och lek men även seriöst tränande och så småningom även tävlande.
Efter året med Elvis red jag en annan c-ponny ett par månader och med henne, Celine, startade jag min första fälttävlan. Det var riktigt nära att vi köpte henne men på grund av min längd avstod vi och tur var nog det för annars hade jag aldrig börjat rida Lothus.
Silver Lothus hade samma ägare som Elvis som jag ridit innan. Lothus var en maxad d-ponny och jag red honom under ca tre år. Med Lothus fick jag verkligen uppleva allt. Framförallt fick jag uppleva känslan av att både jag och hästen utvecklades riktigt mycket tillsammans.
Jag minns min första tävling på Lothus. I första klassen krashade jag in i sista hindret och stukade tummen och i andra klassen vägrade vi ut oss. Inget toppresultat direkt. Några år senare var resultaten betydligt bättre och det var verkligen otroligt kul. Egentligen inte resultaten i sig, utan snarare kvittot på framgångsrik utveckling. Under åren jag red Lothus fick jag också flera nya vänner. Ellinor, som då red Elvis, och jag träffades näst intill varje dag och vi fick nästan en slags syskonrelation. Henne saknar jag.
Under min första termin på gymnasiet dök många nya intressen upp. Jag blev mer mån om att umgås med kompisar utanför ridningen och att hänga med på fester, resor osv. Är man hästmänniska på heltid får man ofta prioritera bort mycket sånt. För mig var hästintresset "allt eller inget" och jag valde "inget". Med andra ord slutade jag rida helt och hållet.
Det konstiga var att jag inte saknade det alls så mycket som jag trodde att jag skulle göra. Visst saknade jag min älskade Lothus (låter troligtvis väldigt töntigt om man inte är hästmänniska själv), men i det stora hela tog jag ändå förändringen väldigt bra. Jag hade absolut inga problem med att fylla ut tiden med annat. Det är först nu alltihop kommer över mig. Ju mer jag tänker tillbaka och minns, desto mer saknar jag det. I förrgår satt jag med ett gäng hästtjejer och pratade träning och tävling en hel kväll och idag har jag ridit ut med Emelie och Jenny. Jag längtar verkligen tillbaka!
Som mitt liv ser ut idag så skulle jag aldrig kunna vara hästmänniska på heltid. Det finns både för- och nackdelar med det. Jag trivs otroligt bra med livet som det ser ut idag men en av de saker jag saknar allra mest med hästarna är faktiskt hård träning och tävling. Det är någonting man väldigt sällan kan få utan att lägga ned all tid man har på det. Trots att jag kanske inte kan få just det så har de senaste dagarna verkligen satt griller i huvudet på mig. Ska jag börja på ridskolan igen? Det är jag egentligen inte alls sugen på men det beror nog mest på att jag har dåliga erfarenheter därifrån som liten. Eller ska jag försöka få bli medryttare på någons häst? Drömläget vore väl egentligen om någon med tillgång till ridhus eller åtminstone paddock skulle vilja få sin häst riden några gånger i veckan. Kanske skulle jag till och med kunna få träna för någon tränare med den? Ja, drömma kan man ju alltid...
Nu sitter jag här och är beredd att medge att jag har haft fel. Jag tror faktiskt att det stämmer: en gång hästtjej, alltid hästtjej.
Jag fortsätter här i mina grubblerier. Ni får ha en fin kväll!
När jag var nio år började jag rida på ridskola. Det fortsatte jag med tills jag var 13 år och fick min första foderhäst. Han var en helt fantastisk c-ponny som lärde mig hur mycket som helst. Jag hade honom uppstallad hos min kompis Jenny och den tiden var verkligen toppen. Det var en riktig ponnytid med bus och lek men även seriöst tränande och så småningom även tävlande.
Efter året med Elvis red jag en annan c-ponny ett par månader och med henne, Celine, startade jag min första fälttävlan. Det var riktigt nära att vi köpte henne men på grund av min längd avstod vi och tur var nog det för annars hade jag aldrig börjat rida Lothus.
Silver Lothus hade samma ägare som Elvis som jag ridit innan. Lothus var en maxad d-ponny och jag red honom under ca tre år. Med Lothus fick jag verkligen uppleva allt. Framförallt fick jag uppleva känslan av att både jag och hästen utvecklades riktigt mycket tillsammans.
Jag minns min första tävling på Lothus. I första klassen krashade jag in i sista hindret och stukade tummen och i andra klassen vägrade vi ut oss. Inget toppresultat direkt. Några år senare var resultaten betydligt bättre och det var verkligen otroligt kul. Egentligen inte resultaten i sig, utan snarare kvittot på framgångsrik utveckling. Under åren jag red Lothus fick jag också flera nya vänner. Ellinor, som då red Elvis, och jag träffades näst intill varje dag och vi fick nästan en slags syskonrelation. Henne saknar jag.
Under min första termin på gymnasiet dök många nya intressen upp. Jag blev mer mån om att umgås med kompisar utanför ridningen och att hänga med på fester, resor osv. Är man hästmänniska på heltid får man ofta prioritera bort mycket sånt. För mig var hästintresset "allt eller inget" och jag valde "inget". Med andra ord slutade jag rida helt och hållet.
Det konstiga var att jag inte saknade det alls så mycket som jag trodde att jag skulle göra. Visst saknade jag min älskade Lothus (låter troligtvis väldigt töntigt om man inte är hästmänniska själv), men i det stora hela tog jag ändå förändringen väldigt bra. Jag hade absolut inga problem med att fylla ut tiden med annat. Det är först nu alltihop kommer över mig. Ju mer jag tänker tillbaka och minns, desto mer saknar jag det. I förrgår satt jag med ett gäng hästtjejer och pratade träning och tävling en hel kväll och idag har jag ridit ut med Emelie och Jenny. Jag längtar verkligen tillbaka!
Som mitt liv ser ut idag så skulle jag aldrig kunna vara hästmänniska på heltid. Det finns både för- och nackdelar med det. Jag trivs otroligt bra med livet som det ser ut idag men en av de saker jag saknar allra mest med hästarna är faktiskt hård träning och tävling. Det är någonting man väldigt sällan kan få utan att lägga ned all tid man har på det. Trots att jag kanske inte kan få just det så har de senaste dagarna verkligen satt griller i huvudet på mig. Ska jag börja på ridskolan igen? Det är jag egentligen inte alls sugen på men det beror nog mest på att jag har dåliga erfarenheter därifrån som liten. Eller ska jag försöka få bli medryttare på någons häst? Drömläget vore väl egentligen om någon med tillgång till ridhus eller åtminstone paddock skulle vilja få sin häst riden några gånger i veckan. Kanske skulle jag till och med kunna få träna för någon tränare med den? Ja, drömma kan man ju alltid...
Nu sitter jag här och är beredd att medge att jag har haft fel. Jag tror faktiskt att det stämmer: en gång hästtjej, alltid hästtjej.
Jag fortsätter här i mina grubblerier. Ni får ha en fin kväll!
