Hannas happenings!

En gång hästtjej, alltid hästtjej. Jag trodde att det uttrycket gällde alla utom mig, men ack så fel jag hade.

När jag var nio år började jag rida på ridskola. Det fortsatte jag med tills jag var 13 år och fick min första foderhäst. Han var en helt fantastisk c-ponny som lärde mig hur mycket som helst. Jag hade honom uppstallad hos min kompis Jenny och den tiden var verkligen toppen. Det var en riktig ponnytid med bus och lek men även seriöst tränande och så småningom även tävlande.


Efter året med Elvis red jag en annan c-ponny ett par månader och med henne, Celine, startade jag min första fälttävlan. Det var riktigt nära att vi köpte henne men på grund av min längd avstod vi och tur var nog det för annars hade jag aldrig börjat rida Lothus.


Silver Lothus hade samma ägare som Elvis som jag ridit innan. Lothus var en maxad d-ponny och jag red honom under ca tre år. Med Lothus fick jag verkligen uppleva allt. Framförallt fick jag uppleva känslan av att både jag och hästen utvecklades riktigt mycket tillsammans.


Jag minns min första tävling på Lothus. I första klassen krashade jag in i sista hindret och stukade tummen och i andra klassen vägrade vi ut oss. Inget toppresultat direkt. Några år senare var resultaten betydligt bättre och det var verkligen otroligt kul. Egentligen inte resultaten i sig, utan snarare kvittot på framgångsrik utveckling. Under åren jag red Lothus fick jag också flera nya vänner. Ellinor, som då red Elvis, och jag träffades näst intill varje dag och vi fick nästan en slags syskonrelation. Henne saknar jag.


Under min första termin på gymnasiet dök många nya intressen upp. Jag blev mer mån om att umgås med kompisar utanför ridningen och att hänga med på fester, resor osv. Är man hästmänniska på heltid får man ofta prioritera bort mycket sånt. För mig var hästintresset "allt eller inget" och jag valde "inget". Med andra ord slutade jag rida helt och hållet.

Det konstiga var att jag inte saknade det alls så mycket som jag trodde att jag skulle göra. Visst saknade jag min älskade Lothus (låter troligtvis väldigt töntigt om man inte är hästmänniska själv), men i det stora hela tog jag ändå förändringen väldigt bra. Jag hade absolut inga problem med att fylla ut tiden med annat. Det är först nu alltihop kommer över mig. Ju mer jag tänker tillbaka och minns, desto mer saknar jag det. I förrgår satt jag med ett gäng hästtjejer och pratade träning och tävling en hel kväll och idag har jag ridit ut med Emelie och Jenny. Jag längtar verkligen tillbaka!

Som mitt liv ser ut idag så skulle jag aldrig kunna vara hästmänniska på heltid. Det finns både för- och nackdelar med det. Jag trivs otroligt bra med livet som det ser ut idag men en av de saker jag saknar allra mest med hästarna är faktiskt hård träning och tävling. Det är någonting man väldigt sällan kan få utan att lägga ned all tid man har på det. Trots att jag kanske inte kan få just det så har de senaste dagarna verkligen satt griller i huvudet på mig. Ska jag börja på ridskolan igen? Det är jag egentligen inte alls sugen på men det beror nog mest på att jag har dåliga erfarenheter därifrån som liten. Eller ska jag försöka få bli medryttare på någons häst? Drömläget vore väl egentligen om någon med tillgång till ridhus eller åtminstone paddock skulle vilja få sin häst riden några gånger i veckan. Kanske skulle jag till och med kunna få träna för någon tränare med den? Ja, drömma kan man ju alltid...

Nu sitter jag här och är beredd att medge att jag har haft fel. Jag tror faktiskt att det stämmer: en gång hästtjej, alltid hästtjej.

Jag fortsätter här i mina grubblerier. Ni får ha en fin kväll!