Standard.
Självklart lyckades jag skämma ut mig en hel del under min lilla löprunda. Det blev en ganska lugn tur runt hälsoslingan. När jag springer förbi ett par som är ute och går så får jag för mig att det är min gamla stallkompis Camilla. Pratglad och övertrevlig som jag är så vänder jag mig om och med musik i öronen skriker jag "men heeeeeej!" I samma stund inser jag att det nog inte alls var Camilla. Så, fortfarande skrikandes, förklarar jag att hon är fel person. Hur nu en människa kan vara fel? Hur som helst så var det just här flera andra motionärer i närheten och så som jag skrek så undrade naturligtvis alla vad sjutton jag höll på med.
Har ni också märkt hur svårt det är att veta hur högt man pratar när man har musik i öronen? Jaja, sådant här är mer eller mindre standard för mig så jag bjuder på det. Skönt när man utan avsikt kan skänka andra männsikor ett gott skratt i vardagen. Något annat som var väldigt positivt var att jag plötsligt fick en väldig fart och längde stegen ordentligt för att komma därifrån.
"MEN HEEEEEJ!"
Har ni också märkt hur svårt det är att veta hur högt man pratar när man har musik i öronen? Jaja, sådant här är mer eller mindre standard för mig så jag bjuder på det. Skönt när man utan avsikt kan skänka andra männsikor ett gott skratt i vardagen. Något annat som var väldigt positivt var att jag plötsligt fick en väldig fart och längde stegen ordentligt för att komma därifrån.
"MEN HEEEEEJ!"
Kommentarer
Trackback
