And the elite got together
Det är sannerligen en förmån att få festa med Falköpings partyelit. Nu är det kanske inte vårt officiella namn, men det är åtminstone vad vi själva kallar oss. Gårdagen bjöd på en storslagen reunion och jag påmindes om varför det är så roligt att festa i Falköping. Det är nämligen så att oavsett hur många gånger man tappar bort sina partypeople så är det alltid bara att vända sig om så känner man någon annan. Fantastisk stad det här! Åtminstone i det avseendet...
Kvällen var dock inte helt smärtfri. Det hela började med att jag (jättesmart Hanna) hade glömt mitt leg. Vakterna var inte alls på min sida trots att jag plockade fram min mest oskyldiga hundögonblick. Som tur var så hade jag Pia Superwoman Lovisa Liedholm med mig och hon löste det hela så att jag slapp stå utanför och avundsjukt glutta in genom fönstret. Väl inne ägnades ungefär halva tiden åt dans och halva tiden åt att bli omkringknuffad. Hoffmaestro skulle nämligen spela och för att vara Falköping så är det enormt stort. Jag klarade mig ändå hyfsat oskadd, bortsett från ett blått och svullet knä som kom i kläm när dominoeffekten satte igång och alla helt plötsligt låg ned.
Förresten, jag försökte mig på att ha lockigt hår. (Okej, jag erkänner jag lockade det inte själv.) Lockigt var väl håret under ungefär halva förfesten kanske. Sedan hade det återgått till sina vanliga spikraka stripor. Under gymnasiet brukade Cissi och Lovisa fixa hår och smink på mig när vi skulle ut, det var bättre förr!
Och med det sagt önskar jag er en trevlig dag. På återseende!
Kvällen var dock inte helt smärtfri. Det hela började med att jag (jättesmart Hanna) hade glömt mitt leg. Vakterna var inte alls på min sida trots att jag plockade fram min mest oskyldiga hundögonblick. Som tur var så hade jag Pia Superwoman Lovisa Liedholm med mig och hon löste det hela så att jag slapp stå utanför och avundsjukt glutta in genom fönstret. Väl inne ägnades ungefär halva tiden åt dans och halva tiden åt att bli omkringknuffad. Hoffmaestro skulle nämligen spela och för att vara Falköping så är det enormt stort. Jag klarade mig ändå hyfsat oskadd, bortsett från ett blått och svullet knä som kom i kläm när dominoeffekten satte igång och alla helt plötsligt låg ned.
Förresten, jag försökte mig på att ha lockigt hår. (Okej, jag erkänner jag lockade det inte själv.) Lockigt var väl håret under ungefär halva förfesten kanske. Sedan hade det återgått till sina vanliga spikraka stripor. Under gymnasiet brukade Cissi och Lovisa fixa hår och smink på mig när vi skulle ut, det var bättre förr!
Och med det sagt önskar jag er en trevlig dag. På återseende!
Kommentarer
Postat av: jenny
snygging
Postat av: Pia
Känns bra att bli kallad Superwoman, det ska jag ta vara på haha.
Gillar bilden på Gert!
KRAM
Trackback
